Våran söndag på skansen...
Tack för idag mosters små busar, syns snart igen.
puss o kram
läkarbesök... blääää...
På sista tiden så har det blivit mer eller mindre en 20 tal läkarbesök, känns som att jag känner dem vid det här laget, på gott och ont! Vet inte vad mina kollegor tycker om att jag springer hos läkaren på arbetstid minst en gg i veckan, men vad ska jag göra? och än så länge så har dem inte sagt något.
Så hur ligger vi till kanske ni undrar? Jo för några veckor sen så ville inte min kropp vara med om det här längre så trots alla hormoner o allt som jag trycker i mig så bestämde sig min kropp att stänga av ett tag, både fysiskt o psykiskt! Men efter ett antal undersökningar och annan medecin så har jag "hoppat rätt" igen, åtminstpnde på den fysiska delen. Så nu är vi inne på kur nummer tre med medicin o allt, denna kur är våran sista med den här hormonmedicinen, efter den här så har vi bestämmt oss för att ta en paus.. vi behöver det! sen får jag börja med hormonsprutor efter sommaren om inget har hänt innan dess.
I mars så ställde staten oss i ivf kön, det är över ett års väntetid så det är skönt att vi redan står där nu om ingenting funkar fram tills dess.
Det har varir mycket väntan och många ggr har pressen varit stor, men det värsta har varit att hela tiden slängas mellan hopp och förtvivlan, att inbilla sig saker för att sen få benen bortsparkade under sig..
Jag har inte velat skriva om det här här inne, pga att jag inte vet vem som läser, och alla vet inte om att vi försöker, men nu känner jag att jag måste få skriva av mig! det här är för tillfället en så stor del av mig och H.
Jag har inte orkat med mina vänner, jag har inte ringt någon, jag har inte heller svarat i telefon, jag har helt enkelt inte orkat.. jag ber verkligen om ursäkt för det och jag hoppas ni vet att jag älskar er och bara behöver får lite tid att samla ihop mig själv! Jag är ledsen om jag verkar ego, men jag måste få vara det just nu!
Jag ska hålla er uppdaterade.
kram på er alla och ha en toppen helg
Så hur ligger vi till kanske ni undrar? Jo för några veckor sen så ville inte min kropp vara med om det här längre så trots alla hormoner o allt som jag trycker i mig så bestämde sig min kropp att stänga av ett tag, både fysiskt o psykiskt! Men efter ett antal undersökningar och annan medecin så har jag "hoppat rätt" igen, åtminstpnde på den fysiska delen. Så nu är vi inne på kur nummer tre med medicin o allt, denna kur är våran sista med den här hormonmedicinen, efter den här så har vi bestämmt oss för att ta en paus.. vi behöver det! sen får jag börja med hormonsprutor efter sommaren om inget har hänt innan dess.
I mars så ställde staten oss i ivf kön, det är över ett års väntetid så det är skönt att vi redan står där nu om ingenting funkar fram tills dess.
Det har varir mycket väntan och många ggr har pressen varit stor, men det värsta har varit att hela tiden slängas mellan hopp och förtvivlan, att inbilla sig saker för att sen få benen bortsparkade under sig..
Jag har inte velat skriva om det här här inne, pga att jag inte vet vem som läser, och alla vet inte om att vi försöker, men nu känner jag att jag måste få skriva av mig! det här är för tillfället en så stor del av mig och H.
Jag har inte orkat med mina vänner, jag har inte ringt någon, jag har inte heller svarat i telefon, jag har helt enkelt inte orkat.. jag ber verkligen om ursäkt för det och jag hoppas ni vet att jag älskar er och bara behöver får lite tid att samla ihop mig själv! Jag är ledsen om jag verkar ego, men jag måste få vara det just nu!
Jag ska hålla er uppdaterade.
kram på er alla och ha en toppen helg
